HÄMND!

Jag tror att de flesta någon gång har känt att viljan att hämnas blir så stark att den tar över all vett och etikett man tillgodogjort sig under livet. Någon behandlar en illa och får en att känna sig så maktlös att det enda man tänker, äter, dricker, sover är HÄMND.

Min lillasyster är den som, under vår uppväxt, råkat mest ut för mina hämndaktioner. Efter våra syskonbråk har hon åtskilliga gånger stått framför badrumsspegeln och helt ovetande fört en tvål-preparerad tandborste till munnen.
En gång behandlade en kille mig som ett svin och med hjärtat rusande av adrenalin gnuggade jag hans tandborste med hans smutsiga diskborste.
Nu vill jag gärna tro att jag vuxit ifrån sådana barnsligheter. Känslan av att vilja hämnas blossar fortfarande upp med jämna mellanrum, men jag har lärt mig att det är bäst att vänta ut stundens ingivelse.  Kanske kom lärdomen till mig den gången då jag och min syster åter haft ett stormande bråk, men faktiskt lyckats lösa det på ett moget och sansat vis. Innan vi gjorde oss i ordning för sängen hade vi kramats och försonats, berättat för varandra hur mycket vi älskade varandra, osv.

När hon låser in sig på toaletten för att köra den sedvanliga nattrutinen inser jag FÖR SENT att jag innan vi tog vårt förnuft tillfånga ännu en gång hittat lösningen i tandborsthämnden (varför hade jag denna oral hygien-hang-up?).
Min syster sliter upp dörren, stirrar på mig och skriker ”MAAAAALIIIIIIN!!!!!!!” så att tvållöddret sprutar ur hennes mun.

Utöver att det fanns en tid då man gjorde bäst i att låsa in sin tandborste om man gjort sig ovän med mig, vill jag alltså med detta säga att hämnden är ett rätt dumt  sätt att lösa bråk på. Det kan kännas rätt gött till en början, men sen kommer skammen över att man agerat så barnsligt och i värsta fall trappas konflikten bara upp. Framför allt borde någon som har så mycket förtroende/makt att man utses till en ledare ha kyla nog att vänta ut känslornas brinnande hämndbegär.
(Dock skulle jag kanske ha mer överseende om det vore så att USA hade valt att skura toaletten med bin Ladins tandborste.)

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning?

En vacker dag tänker jag skriva en kärleksförklaring till mina springskor. Just nu räcker det med att säga att det bästa som hänt mig är att jag för en vår sedan upptäckte att jag älskar att springa.

Det är jag som är Woody Allen

När jag var åtta kastade jag mig över cykelställ, gömde mig bakom häckar, krafsade hastigt ner registreringsnummer i ett litet skrynkligt anteckningsblock jag förvarade i jeansfickan. Jag var Kalle Blomkvist, mästerdetektiven.

Jag var aldrig snygga, svala Nadja och jag var aldrig väluppfostrade, gulliga Sofie. Det var jag som var Sune och det var jag som var Bert. Det var jag som var töntig och ful och glasögonorm och som inte förstod mig på motsatta könet och som ständigt gjorde bort mig i mina raggningsförsök.

Det var fiktionen som krockade med verkligheten, eller om det var verkligheten som försökte efterlikna fiktionen. För faktum är att hur mycket jag än kunde relatera till alla dessa fiktiva pojkar, så skulle jag ändå sitta bredvid den bråkigaste killen som extramamma och mina kompisar lärde mig att jag måste vara efterföljsam och fnittrig för att få rätt sorts uppmärksamhet.
Hur mycket styrka jag än kände, med näsan i boken, kände jag mig tvingad in i en annan roll för att överleva skolåren. Det var jag som skulle vara Sofie.

Men hur mycket jag än övade rollen är det jag som är Michael Cera och det är jag som önskar att jag vore agent Cooper. Det är jag som är Larry David men som innerligt önskar att mina nörderier och teorier skulle få alla vackra flickor på fall.
Jag sveper inte omkring med rödmålade läppar som inte har smetat ut sig på tänderna. Jag lämnar alltid mina vinglas med flottiga fingeravtryck och jag kan inte prata med beslöjad röst utan att börja hosta.

Det är jag som är neurotisk, hypokondrisk, närsynt och överspänd.
Det är jag som är varenda roll Woody Allen någonsin spelat.

 

Karaktärsbeskrivning av en galen kvinna

Det finns ett säkert tecken på att en kvinna totalt tappat greppet, är totalt galen. Varningstecknet nummer ett. Det kanske kan märkas i blicken, i irrationella rörelsemönster, humörsvängningar, osv.
Men nej, populärkulturen ljuger aldrig: Ett av de säkraste tecknen på galenskap är att kvinnan ligger med både män – och kvinnor!
En sådan kvinna gör du bäst i att passa dig för, hon har uppenbarligen ingen känsla för det här med gränser. Hon kommer troligen att få ett infall och tända eld på din lägenhet, döda din katt, spetsa ditt hjärta med en gaffel.
En kvinna som inte vet att det viktigaste är att välja en tydligt avskild sexuell preferens, är en kvinna som är kapabel till vad som helst. Och eftersom hon inte gör skillnad på kvinnor och män kan hon så klart inte hålla sig till en partner, hon kommer ligga med precis vem som helst.
Det är nästan så att jag blir rädd för mig själv, ringer pysket och skriker ”Lägg in mig, jag är BISEXUELL!”

Om lycka

Det pratas så mycket om lycka överallt, och det är kanske inte så konstigt, de allra flesta vill väl vara lyckliga.
Men vad är lycka? Rent spontant tänker jag på det där lyckoruset man, vid få och extremt korta tillfällen, upplever. Den där fantastiska känslan som går som en blixt genom kroppens alla celler. Lycka.

Men allvarligt talat, att eftersträva att ständigt känna denna känsla, att tro att först då är man LYCKLIG, är det inte att sätta upp allt för höga krav på sig själv? Och allvarligt talat så känns det varken konstruktivt eller särskilt lyckat att gå genom livet i ett rus.

Jag tänker mycket på det här med lycka och tänker att det är nog inget för mig. Eller så här: Kanske är jag redan lycklig.
Jag mår ok, är ledsen ibland, glad ibland, blir förbannad över något, känner mig relativt trygg i mig själv, umgås lite och försöker behandla andra människor bra.  Lycka kanske är att jag kan sitta och skratta åt ett Seinfeld-avsnitt trots all rädsla och oro jag bär omkring på. Lycka kanske inte är detsamma som ständig glädje och eufori. Lyckan kanske finns där trots att det är med trötta steg jag promenerar hem en regnig söndagseftermiddag.

Jag jobbar som en galning i stekheta korridorer, tänker på viktiga saker medan jag torkar bort damm och rensar andras skitiga toabesök. Tänker på det här med jämställdhet och rättvisa, försöker formulera intressanta texter men hinner tappa bort allt innan jag städat klart alla rum och kan få tid att få ner det i text. Tänker att tiden kommer, då jag har tid och ork att fokusera.